Slaktat idag, 10 småtuppar jag fick av folk igår som är glada att slippa och som inte skulle tagit vara på dem själva. Tupparna var ca 7 - 8 veckor gamla, små alltså. Men blev ändå 1,6kg kött från dem. Tog då ut brösten och låren, gick på ca 35 minuter i lugn takt. Folk föder ju upp vaktlar och äter så varför bara avliva och kasta en ung fräsch tupp av samma storlek eller något större undrar jag?  

Förutom småtupparna tog jag även en kanin, en 6 månaders tupp här hemma samt en av mammas slaktankor hon fött upp under sommaren. 

Tog ca 2 timmar totalt varav typ halva tiden gick åt till ankan!! Värker i rygg, axlar, nacke .... Ankor är inte skoj att plocka tycker jag.  Så mycket dun och fjädrar ... 4st drakar till som ska bort sen, får ta någon då och då ... Inte är det skoj heller att bära dessa underbart söta och charmiga (enligt mig) fåglar till kubben, aj i hjärtat på en. Har alltid haft mycket svårare känslomässigt att slakta ankor än t.ex. tuppar, vare sig det är egenuppfödda heller en annans. Nu ligger han iaf. i frysen och ser fram emot att äta honom sen ... De må vara söta, charmiga och underbara fåglar ... Men oj vad gott de smakar också.  Så vet jag ju att denna anka har haft ett bra liv. Frigående från att han började sätta fjädrar hela sommaren o hösten ute i gröna hagar, bökandes efter sniglar och annat gott ... Badat och haft kul i dikena och pölar med sina polare...

... Nä ... Nu ska jag nog ta mig och göra lite choklad och rosta en macka med honung på (alltså, lägga på honungen efter mackan är rostad, inte rosa med honungen på  ) 

... Du ska klara det här ... 

Har läst lite då och då om en del personer som tycker egenuppfödd "kyckling" (tupp/höna) inte smakar bra. Utan de föredrar den köpta kycklingen på ICA i smak och konsistens. Samtidigt har jag även läst att en del av dessa personer fyller i med ord som "tyvärr" då de tycker synd om kycklingen de köper på ICA, men de köper den ändå och föredrar den ändå pgd. av att de tycker den smakar så gott. 

Vill då tipsa dessa kycklingälskande personer som söker ett bättre alternativ att kanin är ett kött som jag tror ni skulle gilla och kanske kunna byta ut en del av kycklingen ni äter mot. De är trevliga djur och lätta att sköta och föda upp. Köttet är mycket gott och påminner om kyckling och med rätt tillagning så går det så gott som att få det exakt lika i smak och konsistens som köpekyckling. Denna kanin på bilden under blev just en sådan rätt som jag tror att om en person inte visste vad det var för något skulle de tro att det var kyckling från butiken de åt. Vitt och väldigt mört kött. Skillnaden (vad jag tycker iaf) är mest att köttet saknar den "snoriga/slemmiga" ytan t.ex. kycklinglår kan ha. 

Väldigt gott blev det och till skillnad mot kycklingen i butiken så vet vi exakt hur denna kanin har levt sitt liv från början till slut. Och jag kan ju säga att den haft det långa vägar bättre än en industrikyckling ...

Och ja, jag tycker också kaniner är söta ... Men det är andra djur vi äter också. Hellre denna 5 månader gamla hemuppfödda kanin än en 5 - 6 veckor gammal övergödd industrikyckling som kanske inte kunnat stå på benen pgd. av sin tyngd som sedan packats och skickats iväg för att hängas upp och ned i benen vid medvetande och med otur kanske missat bedövningen eller knivarna ..: Huvva ... Ju mer man tänker ju obehagligare blir det, man vet verkligen ingenting om vad djuret kan ha varit med om ... ... Men det gör man med dessa egenuppfödda djur!  

Har varit full kaos emellanåt hos simfåglarna senaste veckan. Av någon anledning så verkar min lilla kära löpdrake riktigt full av hormoner nu på höstkanten och han började med att försöka våldta en av mammas unga blåankskorsningar (drakar). Efter han var klar så springer den våldtagne sin väg, Flaggis springer efter och plötsligt ser vi hur en ungtupp som vuxit upp bland gässen o ankorna hoppar på Flaggis bakifrån och parar honom ... När han är klar springer Flaggis iväg och börjar jaga en drake igen och efter Flaggis kommer tuppen ... Flaggis smiter in i hönshuset och ut kommer Spegel (en anka) helt ovetandes om vad som pågår. Slutar med att hon får tuppen över sig som parar sig med henne också. :X Därefter kommer en förbannad Klacke ut och börjar jaga tuppen!!  Såg rätt komiskt ut, synd att jag inte hade kameran på mig.

Vilket jag däremot hade idag....

Flaggis har varit i full gång med o hålla på o böga sig med min andhane idag (av någon anledning så är det bara andra drakar han ger sig på just nu). Vet inte om det är något dominansbeteénde han har för sig ... Eller om han är bisexuell.

Förutom Flaggis som håller på med sina knasigheter så tycks Mårten ha börjat blivit könsmogen. Igår var han på stackars Duffy (samma individ som Flaggis är på o jagar på fotona ovan), idag så valde han däremot ut en individ av egen art ... Det gick inte så bra ...

Fick en uppgift i skolan förra veckan - "Vad gör att du har ett sådant brinnande intresse för just höns". 

Detta skulle vara en lätt uppgift och det kändes ju också det när man fick frågan men sen när man väl öppnar munnen för att svara så är det stopp ... Tänkte därför försöka svara på frågan skriftligt här i bloggen då det brukar vara lättare för mig att skriva än att prata. Tanken är att inlägget ska hjälpa mig o komma på vad jag ska säga när jag står för o redovisa och jag tror att inlägget kanske kan vara kul för andra att läsa också. 

Ja, varför höns? 

Hönsen har funnits med mig så långt tillbaka i livet jag kan minnas. Enda tiden vi inte hade fåglarna var när vi bodde i lägenhet en period när jag var ca 2 år gammal. Fåglar har alltid intresserat mig. De är vackra samtidigt som många även är söta och jag personligen upplever det mycket roligare att titta på dessa fina bevingade varelser än vad det är att titta på andra djur. Förutom fåglar så tycker jag också reptiler är häftiga, höll mycket på och tecknade drakar och dinosaurier eller fantasidjur som var blandade (gör även idag) med reptil o fågel. Fåglarna sägs ju härstamma från dinosaurierna så det måste ju vara något som både fåglar och dessa har som i grunden gjort mig intresserad. Men vad? Ja, det enda jag kan komma på är ju att jag måste tyckt om hur dessa djur ser ut. Att jag tyckt de sett fina/häftiga/söta ut vilket jag fortfarande tycker och det har sedan fått en att komma närmare djuren vilket i sin tur har gjort att man blivit ännu mer intresserad då man börjar "lära känna dem" och upptäcker vilka otroliga och roliga varelser det är. Och här kommer vi till hönsen då. 

En höna är för många "bara en höna". Och det är klart ... Om man aldrig fått chansen till att "lära känna" något på närmare håll så är det oftast "bara en ...". Många har inte en aning om hur roliga och otroliga varelser höns faktiskt kan vara. De är i mina ögon - vackra, söta, häftiga, sociala, nyfikna fåglar med stora personligheter. Jag tycker att det är väldigt rogivande att bara sitta och titta på dem vad de har för sig. Ofta händer det att man börjar dra på smilbanden när de har hittat på någonting ...  Det kan t.ex. vara när någon tupp fått för sig att han hittat världens bästa värpställe!  Man ser hur den lilla tuppen riktigt anstränger sig för att locka till sig någon höna med sina gulliga kuttrande läten och sitt kroppsspråk, ivrigt skrapande med fötterna i backen och ett par tindrande ögon - "det här är riktigt bra det, kom hit så ska ni få se!" Jag kan iaf. inte låta bli att fnissa lite då, han ser ju för söt ut! Ni med höns har väll säkert också varit med om att de hittat på andra, ibland väldigt skumma grejor som man inte tänkt sig de kunnat göra. 

Nyfikna skrev jag att de var också. När det gäller tuppen med värpstället så är det inte ofta han inte lyckas locka till sig någon dam som nyfiket ska kolla vad han kan tänkas ha hittat på. Förutom detta så ska ju självklart allt annat i omgivningen också undersökas. Vad har matte för sig tro? Många gånger man varit med om när man suttit och grejat med något har man plötsligt fått publik, de tuffare individerna måste självklart gå enda fram också och kolla vad man gör på närmare håll, kanske flyga upp på ryggen eller axeln till och med så man ser riktigt bra vad matte gör. 

Höns är väldigt sociala varelser och kan lätt bli tama och många individer ser man tydligt gillar att bli hanterade och klappade på. Att bli killad på örat hör till en av favoriterna och där förekommer det även att det är så rart att man somnar i mattes/husses famn/knä. Andra kan vara individer som håller sig mer på avstånd vilket jag vet en del personer uppskattar då de får en känsla av att dessa individer kanske är lite mer vaksamma överhuvudtaget och bättre överlevare (mot rovdjur) än "gosehönsen". Hur det stämmer eller ej vet jag inte. Höns som är helt orädda för människor behöver ju inte vara orädda för t.ex. en hund. Det är inte mina iaf utan om en sådan kommer trampande så slås det larm på en gång och om den kommer för nära blir det full panik då det är ett hot i deras ögon. Vissa individer upplever jag även lite mer vaksamma för främmande människor också än vad de är mot mig och andra de känner igen. För känna igen en, det gör de. Både till utseende, röst har lärt mig att de till och med ska kunna känna igen dina fotsteg, så de vet att du är påväg innan de sett dig. 

Hönshjärna är något man ofta läser och hör och med hönshjärna menas det oftast att någon är korkad. Kanske detta även spelar en roll med "amen, det är ju *bara* en höna ... Den fattar ju ingenting" ... Att folk gjort sig en bild av att höns är korkade, kacklande små djur, det finns massor utav dem, de lägger ägg som vi äter. 

Men hönor är faktiskt inte så himla korkade. Deras kacklande vi hör utgörs av en mängd olika läten som har olika betydelser liksom kroppsspråk. De kan lära sig lösa pussel och hinderbanor, sådant som folk brukar göra med t.ex. hundar. Jag själv har tränat en höna, lilla Randi vilket var jättekul. Hon lärde sig att skilja på mönster och färger samt att i ett trick välta en äggkopp, under äggkoppen fanns en ring. Denna ring skulle hon sedan ta i näbben, lyfta och lägga i min hand. Det gick, och det tog inte särskilt lång tid heller att få henne att förstå vad hon skulle göra.

Du kan inte lura en höna med att gömma något bakom ryggen, om hon väl sett det så VET hon att du fortfarande har föremålet och att du har det bakom din rygg. Om det handlar om mat så brukar det kunna sluta med att man har en tiggande höna efter sig.  Har själv gjort bort mig många gånger på att jag har något gott jag inte vill visa fåglarna så får de syn på en - "SHIT" *gömmer* ... Men det är för sent ... En del kan vara jäkliga och gå runt en och kolla om det går att hoppa upp bakifrån o försöka ta det. 

Minnet då? Ja, jag upplever att de faktiskt har rätt bra minne när det gäller platser. Det kan ta väldigt lång tid ibland att vänja ett gäng att bo i en ny inhägnad och automatiskt gå in dit för att sova. Om de får chansen drar de mer än gärna till sitt gamla ställe. Rekordet måste väll ändå vara några systrar vi hade som alltid gick in och sov i ett fönster i en del utanför hönshuset. De var då frigående under dagarna. Det blev sedan så att vi flyttade på alla höns till en ny del i byggnaden och de kunde inte längre gå fritt på gården. Där var de i flera år. Så en dag så släppte jag ut alla hönsen lösa, det började bli kväll och alla individer som hade fötts under tiden de bott i denna del gick in och la sig i rätt del. Men så hittar vi inte de gamla systrarna ...? Jag går och kollar och vart hittar jag dem ... Jo, i fönstret ... På sitt gamla ställe de alltid satt o sov i för flera år sedan. 

Och nu när jag väl kommit igång så finns det ju så mycket mer jag skulle vilja berätta om... Men tyvärr så blir nog min redovisning lite väl lång då. Så sätter ett stopp här så länge, tack och hej!  

PS: Om ni har möjlighet och går i tankar om att skaffa höns, GÖR DET!  Men varning, man fastnar lätt när man väl börjat  DS. 

Måste bara få visa denna gulliga bild på lilla Mini jag tog idag.

Var på Liseberg i Fredags. Säkert 10 - 11 år sedan jag var där senast! Skoj var det och jag förvånas över mig själv hur mycket jag vågade åka! Jag har alltid varit en person som mest åkt kaffekopparna och andra lugnare karuseller för att sedan stått och väntat och sett på när de andra åkt de läskigare sakerna. Nu var jag plötsligt med överallt! Bangade inte ur på en endaste attraktion ... Jag åkte till och med något jag aldrig kunnat tänka mig åka tidigare. Atmosfear!  Och där måste jag erkänna att det var väldigt nära att jag lämnade kön. Hela kroppen darrade och kände mig som en spagetti i väntan på våran tur. Men man tvingade sig till att stå kvar ... Så var det dags tillslut. Ingen återvändo. Man började åka upp ... Högre ... Högre ... Högre.... Högre....  .... ... HÖGRE (tittade upp flera gånger o jämrade mig över att vi aldrig kom till toppen). 

- "Kolla vilken fin utsikt" får man höra från Emil och hans syster bredvid. Jag tittar men stänger ögonen snabbt, allt bara svajjar. Jag sitter nu 146 meter över havet, dinglandes med benen i luften och ska vilken sekund som helst falla ned i 110km/h rakt ned.... Jag blundar, försöker slappna av och andas lugnt ett par gånger. Plötsligt hör man ett litet "klick" och känner ett extremt sug i magen - "GGGGGNNNNNNNNNNNNH"  är vad jag får ur mig, ögonen hårt ihopknipna liksom tänderna sammanbitna. Så var det över - "VI KLARADE DET" hörde man ett par tjejer jublade bredvid en och det var just det man tänkte själv med.  Jag klarade det! 

Tyvärr har jag inga foton från dagen då riskerna för att kameran skulle försvinna eller något kändes för höga då vi hela tiden åkte allt tillsammans och ingen kunde bära runt och passa på den under tiden.  

Var ute och plockade kantareller med min mormor i förrgår, alla säger ju att det ska vara ett så bra svampår i år. Tyvärr så hade grannarna hunnit varit ut dagen innan o plockat hem flera hinkar  så blev inte så mycket första rundan för oss två. När vi är påväg tillbaka så får vi veta att min kusin och hennes mamma är påväg och de också tänkt plocka svamp - "Det finns inget!" sa mormor. De skulle iaf. ut och kika och vi tipsade då om "den andra sidan" där vi inte kollat ännu. Slutade med att jag följde med ut i skogen igen, denna gång med kusinen medan mormor var kvar vid vägen o plockade blåbär. Hihi, mormors min när vi kom tillbaka och hade hittat tredubbelt om inte mer än vad mormor o jag gjorde - "Nedrans, vi gick på fel sida", hehe. Fick hem en smockfull kasse iaf. av så gott som bara kantareller, taggisarna får mamma gå och hämta sen (som det fanns mycket utav med). De är jobbigare o rensa.  

Oh, just ja... Det var något som BET MIG I TUNGAN!!! Åt ett blåbär och uppenbarligen så satt det något på bäret som inte ville bli uppätet. Stack till i tungspetsen och aaaaaj ... Strålande smärta som gick genom hela tungan. Kan det ha varit en skogsmyra eller pissmyra!? Ont som sjutton gjorde det länge iaf och ett tag kändes det nästan som det blev värre (mormor gick o glodde på min tungspets lite då o då så det inte skulle börja se konstigt ut). En liten röd prick lämnade det som bet mig efter sig. Efter ca 15 minuter började värken avta ... Jag lever än ... 

.... Något tyvärr inte den klena kalkonkycklingen gör längre.  Men en liten skrutt iaf. Lika gul i dunet som kantarellerna så får se vad det blir för färg på denna minigobbler. Vit av någon form iaf ... Kanske Cröllwitzer? Hum, föräldrarna är bronz och röd bronz. 

Ja, detta år har det allt annat än gått bra på kalkonfronten kan man säga. Tråkigt då jag såg fram emot att få kläcka en massa söta minigobblers.  Först dog min kära Ingvar, känns fortfarande tungt när man börjar tänka på honom. Han var min allra första kalkon som kläcktes i min kläckare och blev min första kalkon man ägde. Han var så fin, Red Bourbon ... Och så snäll och underbar kalkon på alla vis. Längtade så efter små bäbisar efter honom och Berit, vilket ju aldrig blev av ... 

Så har vi Erik ... Min Cröllwitzertupp. Han har gått ihop med Berit i ett halvår snart och hon accepterar banne mig inte honom. Han har aldrig fått komma till = en massa obefruktade ägg. Tillslut så inseminerade jag Berit med Erik och fick befruktade ägg men det har gått skit ändå. Ungar som inte kläckts, ungar som torkat fast, ungar som kläckts men varit klena eller snea ben. Det är som man börjar undra om det faktiskt finns en anledning till varför Berit inte tillåter Erik att para sig med henne, att han kanske inte bör bli pappa, dåliga gener, vilket hon känner av?

Om vi går över till Emil så gick det bättre för honom. Han kläckte fram ett gäng kalkonkycklingar efter sin höna Sweet Pea och tuppen Turkey Boy. En jättefin kyckling som han beskrev som "fläckig", jag själv fick aldrig se denna kyckling innan en mård hade tagit sig in och tagit alla kalkonkycklingar!

Några veckor senare så kom räven och tog Turkey Boy! Vi samlade äggen som blivit före och efter Turkey Boys död och la i min kläckare. Många ägg var väldigt gamla men de började att utvecklas. När det är nära till kläck råkar jag mitt klantarsle göra en spricka i ett ägg ... Det ägget dog någon dag innan kläck vilket det kanske inte gjort om jag inte hade råkat spräcka skalet (försökte tejpa över sprickan, vilket kan hjälpa ibland). 2st kycklingar blev det iaf. av de 5 befruktade gamla äggen, dock så ser en kyckling klen ut nu så vi får se hur det går med den. Den andra kycklingen som kläcktes först verkar det iaf. vara mycket energi i, äter och dricker som den ska.

Hum... Just ja, jag fick ju ett gäng ägg av en kompis med där inget kläcktes heller.  Det är så skumt för alla andra ägg kläcks bra i kläckaren - Höns, vaktlar, ankor ... Pärlhöns. Och förra året gick det ju jättebra och kläcka kalkoner med exakt samma inställningar. 

Som sagt, inget kalkonår för mig/oss i år.   

Jag fick för mig under den lilla uppdateringen idag att kolla i en flik jag inte kollat i på länge. Gästboken. Blev förvånad över att se en massa inlägg där jag inte vetat om jag fått (har förut fått mejl om någon skrivit där nämligen). Blev iaf. väldigt överraskad och glad över att få läsa alla nya inlägg där, tack!