Det har varit ovanligt mycket kvackande på gården idag. För igår kväll flyttade nämligen en liten ankflicka hit till min Klacke! Tyvärr så verkar Klacken min lite svårflirtad... Eller så är han helt enkelt lite trög i att fatta att han faktiskt är en anka, inte en höna (gissar på det sista) för oj vilken liten halvkaos det ble... *lämnar datorn och springer ut för att kolla vad honan skriker åt nu*

........... *Tillbaka* ..........

Iaf! Halvkaos var det! För som vissa av er nog vet så är inte min hane uppvuxen med ankor. Utan han var den enda som kläcktes under en höna ihop med sina hönskycklingsyskon och har under sina unga månader han är (född 29:e april 2010) endast haft kontakt med höns. Hans bästa kompis är hans bror som är en Isbar/Dv kochinkorsning. På senaste tiden har dock brorsan börjat dra iväg ibland från Klacken då han har hamnat i en ålder där brudar... Ja, de är ju intressanta! Så tog först hem 2st små ällingar för ca 2 veckor sedan ifrån Emil som jag tänkt att han skulle kunna bli kompis med under väntan på en tjej som är lite mer i hans ålder! Men det enda han har visat är lite rädsla för de där små pipande dunbollarna. Det är inte förrän nu som han börjat undersöka lite närmare vad det kan vara för något... Han har till och med vågat slaska lite i vattnet som de små har simmat runt i, men försiktigt! De kanske är farliga! Såååå... Om han har visat sig så mesig för ett par ällingar. Vad händer då när man plötsligt kommer konkande på en 8-9 veckors brud och släpper ihop med honom!?

Jo... PANIK!

Synen av att se min stackars drake springandes vad han hade runt vinbärsbusken med en ropande anka efter sig. Ja, det var en blandning av skratt och sorg. Det såg ju bara för roligt och sjukt ut! Men stackars honom... Och stackars henne! Hon sökte sig ju direkt till honom men han var livrädd och började springa... Vilket ledde ju då till att hon sprang efter och skrek. Tänkte att jag tar in dem i hönsgården så kan de få bekanta sig där först. Så jag tog först in henne. När jag sedan lyfte upp Klacken så la han sitt huvud på min axel och gav ifrån sig en tung och lång suck (av lättnad att hon var borta? :P). 

Nu har de iaf. börjat kommit överens, dock så verkar inte Klacken bry sig alltför mycket i sin blivande maka ännu utan kan vandra ifrån henne. Till exempel så var jag ut nyss för att hon stod och kvackade så förtvivlat. Kommer ut och ser henne stå mitt på gräsmattan helt sträckt... Vart är hanen? Jag letar lite och... Jaha... Han står på dynghögen där borta och bökar heeelt obrydd över att hon står och ropar efter honom. Föser tillbaka honom och hon springer emot honom med sådan fart att hon nästan snubblar! Han går sedan emot dynghögen med henne för att vända och gå in i busksnåret... Nu står och hon kvackar där ute igen så misstänker att han lämnat henne i buskarna och står på dynghögen och bökar igen!! *suck*

Aja, det blir nog bra snart... Första dagen ju! Här under kommer en bild på "kärleksparet". Visst är hon fin!? Mamman är svensk blåanka och pappan troligtvis Pekinganka.